Smålands Gille i Malmö

Trafiken brusar fram genom den småländska barrskogen. Bortom enbacken skymtar Hamburger Hill, en klunga hamburgerrestauranger strategiskt placerade där E 4:an möter väg 27.

Vi befinner oss i utkanten av Värnamo, omgivna av industrier, stormarknadsbutiker och motorvägsbuller.

Platsen är inte direkt glamorös. Men 86-årige Sven Lundh ser nöjd ut när han parkerar sin lilla bil här i stadens periferi.

Och nog har han anledning att vara nöjd.

I årtionden har han drömt om ett riktigt konstmecka i Värnamo. För 25 år sedan tog han initiativ till Vandalorum.

Projektet har åkt berg- och dalbana genom åren. Olyckskorparna har kraxat många gånger. Men nu står Vandalorums faluröda byggnader här, precis invid Sydsvenska krysset i Värnamo.

Vandalorums bondgårdsliknande hus är ett koncept av den italienske arkitekten Renzo Piano. Han kom hit, såg en gammal lada där man torkat hö, och blev förtjust. Den ladan ville han omtolka och multiplicera.

Renzo Piano ritade lador med markerade takstolar och takfönster mot norr. Glasade passager knöt ihop de röda husen.

Pianos koncept har levt kvar – och stjärnarkitektens namn har bidragit till att ge Värnamoprojektet en särskild aura.

Alla säger ju att Pontus hoppade av. Men så är det inte

Sven Lundh

Vandalorum har alltid haft hög svansföring. Många har nog tyckt att planerna varit lite väl storvulna.

Till slut fick projektet delas in i etapper, för att alls kunna genomföras.

Nu är det en första etapp, med fem byggnader, som är invigningsklar.

Men runt husen står halvmålade plank som berättar hur anläggningen ska växa vidare.

När Sven Lundh kommer in i entrén möts han av vita plastsjok med blinkande ljusslingor på betonggolvet. Här ligger den segelformade armaturen, specialritad av islänningen Sigurdur Gustafsson, som ska sväva ovanför entrédisken.

Det är några dagar kvar till invigningen. Museishopen är halvfull och Wegnerstolarna i caféet har ännu inte fått sina möbeltassar.

I en sal håller Göran T Karlsson på att hänga sin utställning. 12 färgteckningar ligger på golvet, akrylglaslådor ska fyllas med vatten.

– Det blir bra det här Göran! Det blir Moderna Museet nästa, ropar Sven Lundh till den lågmälde Göran T Karlsson som i sin utställning utgått från Stagnelius dikt om Silverbäcken.

Sven Lundh slår sig ned på en stol. Det grå håret är bakåtstruket, de blå ögonen följer aktiviteten runt honom.

Vandalorum är till stor del möbelproducenten Sven Lundhs verk. Han ville ha ett centrum för konst och design mitt i de småländska skogarna.

Vägen till invigningen har varit stenig. Själv talar han hellre om att Vandalorum behövt en lång inkubationstid. Inte minst har det tagit tid att få en lokal förankring, att få de småländska portmonnäerna att öppnas.

– Det var en inkubationstid då man kunde tala om det, man kunde skratta åt det och man kunde ruska på huvudet åt det. Och plötsligt så var man intresserad av det, säger han.

Värnamotrakten är en bygd av frikyrklighet och företagsamhet. Här ligger Sveriges centrum för skärande bearbetning, här finns världsledande producenter av sådant som hörselskydd och tätningslister.

Att satsa på kultur här är inte självklart.

– Man har ju andra gudar här i Värnamo, säger Sven Lundh skrattande innan han bitar sig i tungan och förklarar att han inte vill göra sig osams med hela lokalbefolkningen.

Men vi backar till 1960-talet när Sven Lundh såg till att Värnamo fick en källarlokal för konst.

Traktens företagare skulle bygga ett utställningshus där 100 företagare kunde visa sina produkter i montrar. Sven Lundh lyckades förmå företagarna att också klämma in en källarvåning, Smålands konstarkiv, där man kunde visa konst.

Men den konstintresserade möbelfabrikanten ville mer.

1986 lanserade Smålands konstarkiv – där Lundh var intendent – tillsammans med Smålands konstnärsförbund planer på en utställningsarena för konst och design.

Sven Lundh var nu framgångsrik vd för möbelföretaget Källemo.

Pontus Hultén, tidigare chef för Moderna museet och Centre Pompidou i Paris, var en av dem som tände på idén om ett museum i Värnamo.

– Pontus var ju intresserad av ovanligheter, han var anarkist. Och det här tyckte han var jäkla fräckt. Det var ju mitt ute på bystan, i förhållande till Stockholm och Paris.

Pontus Hultén kallade in Renzo Piano, en av världens ledande museiarkitekter. Hultén kläckte namnet Vandalorum, och 1998 presenterades Vandalorum på en presskonferens i Stockholm.

Både Hultén och Piano var på plats, liksom projektledaren Sven Lundh. På presskonferensen deltog också dåvarande kulturminstern Marita Ulvskog, som var förtjust i det djärva projektet. Snart beviljade landstinget medel till projekteringen.

Värnamo kommun hade skänkt tomten. Pontus Hultén hade mer eller mindre lovat att han skulle donera sin konstsamling till Vandalorum.

Så fort verksamheten var igång skulle det också komma ansenliga statliga driftsmedel.

Allt såg ljust ut. Men efter några år dök frågetecknen upp. Det sades att Pontus Hultén hoppat av, och att han tagit Piano med sig. Det talades om bråk och ekonomisk oreda. Gärdet i utkanten av Värnamo förblev obebyggt. Det skrevs om hur skattemedel pumpats in i ett vilt förslag som kanske aldrig skulle realiseras.

Innan Pontus Hultén avled 2006 donerades hans samling till Moderna museet i Stockholm istället för till Vandalorum.

– Alla säger ju att Pontus hoppade av. Men så är det inte. Det där med avhopp är ju alldeles galet, utbrister Sven Lundh.

Han väger sina ord några sekunder innan han förklarar att Vandalorum ”nödgades tacka nej till Pontus Hulténs samling”.

Redan 2001 hade Vandalorum smygstartat med en utställning om vandaler på Smålands konstarkiv. Pontus Hultén hade satt samman utställningen, med inlånade föremål från flera länder.

– Eter den utställningen insåg jag att vi skulle aldrig, aldrig kunna hantera Pontus och hans samlingar, säger Sven Lundh och berättar att Hultén budgeterat vandalutställningen till 1.2 miljoner. Den verkliga summan blev 4,6 miljoner.

– Det föranledde ju naturligtvis en likviditetsproblematik. Vi hade drygt 3 miljoner i underskott. Och att skaffa fram det, det gör man ju inte på en kafferast, säger Sven Lundh som efter samtal med Marita Ulvskog rekommenderade Hultén att donera sin konstsamling till staten.

Vandalorumprojektet verkade vara på väg att somna in. Det fanns inte längre någon prestigefylld konstsamling, bara ekonomiska problem.

Men bakom kulisserna arbetades det flitigt för att få fart på finansieringen. Realistiska, näringslivsanknutna smålänningar kom in i styrelsen. Bygget delades in i etapper.

2006 rekryterades Sune Nordgren, en känd ”doer” inom museivärlden, som projektledare. Han ägnade mycket tid åt att åka runt till Rotaryklubbar och prata med politiker.

På några år hade man fått ihop 32 miljoner i privata medel. Bygget kunde starta.

Vandalorum har förändrats genom åren. Men grundkonceptet, skapat av Piano, består.

Ladorna, med sina stora takstolar, har rymd och ljus. Här ska det nu visas tillfälliga utställningar med konst och design. Öppningsutställningen handlar om cykeldesign, och i ladorna har man rullat in allt från kinesiska tvåhjulingar till eleganta cyklar formgivna av Georg Jensen.

Sven Lundh säger att han inte är ledsen över att Vandalorum står utan en egen prestigefylld konstsamling.

Visst är han medveten om att en sådan samling skulle ha ett stort marknadsföringsvärde för museet.

– Mn att visa intressant samtidskonst kommer inte att vara något problem, säger han obekymrat.

Dessutom har Vandalorum faktiskt en ordentlig konstsamling, om än med småländska förtecken snarare än med internationell tyngd.

Eva Thomasson, intendent på Smålands konstarkiv, öppnar dörren till det rum där Smålands konstarkiv nu kan visa sin samling.

Dörren slår igen med en smäll. Tavlor står lutade mot hurtsar. I blickfånget ett Ölandsmotiv, med mörk ovädershimmel, av Vera Nilsson.

Smålandskonstnären Calle Johansson blickar ned från ett självporträtt, med allvarliga ögon och mungiporna lätt krökta nedåt.

Här finns 1500 verk av konstnärer med anknytning till Småland, som ska kunna beställas fram av besökarna och dessutom visas i större utställningar. Eva Thomasson är glad att verken kunnat lämna sina magasin.

– V vill ju visa det här, säger hon och slår ut med händerna samtidigt som hon berättar om den Vera Nilsson-utställning som Vandalorum planerar tillsammans med länsmuseet.

Eva Thomasson har varit intendent på Smålands konstarkiv i 25 år. Så lång tid har det också tagit för Vandalorum att förverkligas.

Sven Lundh säger att han aldrig tvivlat på Vandalorum under alla dessa år. Att tvivla verkar helt enkelt inte ligga för honom.

Dessutom, säger han, är 25 år ingen anmärkningsvärd tidsrymd för en kultursatsning.

– Göteborgsoperan tog ju 20 år. Och Malmö konsthall tog 25 år.