En dröm en saga av Sonny (julen 2022) Läs som PDF
(❁´◡`❁)
När jag stod med bilen utanför Pildammsparken ställde jag in min GPS. Kör rakt fram o efter 400 meter sväng till vänster. Nu är du framme vid målet som är på vänster sida.. Mycket riktigt där stod redan Lars. Ingmar var full fart på väg. Fågelbacksgatan 6A var träffpunkten. Det var dags för födelsedagsuppvaktning! Var kan man nu betala parkeringsavgiften. Nej långt där borta står en automat. In med kvittot vid förarplatsen och lagom lunk till det väntade sällskapet. Med en enkel Tulipan uppå födelsedan. Sven Paddogs och Jules Sylvains melodi gnolade jag på under vägen. Till slut kom Leif och vi var alla samlade. Ingemar vecklade fram den fina färgrika buketten . Vi sträckte alla på oss och stämde upp i Ja må hon leva. Festföremålet Christina Sjölander hade kommit ner från sin lägenhet och tog med glädje emot oss.
Väl uppe i lägenheten bjöds vi att sitta kring ett färdigdukat kaffebord. Chokladkaka med vispgrädde och jordgubbar. Lite småprat om ditt och datt och aktuella dagshändelser fick tiden lätt att springa iväg. Tanken föll en liten stund tillbaka på min egen farmor. Hon hade en svart stråhatt , hårknut i nacken, svarta tjocka strumpor och halvlång svart kjol. Hon blev nog inte mer än sjuttio år. Här sitter vi nu med en nyvald styrelsemedlem som dagen till ära fyller 80! Christina berättar att hon varje dag tar en promenad för att hålla konditionen igång. Hon känner sig frisk och pigg och känner inte av några krämpor. I detta fall är parollen Ålder är bara en siffra självklar. Ännu en gång Grattis!
Malmö 2020-06-12
Vid pennan
Sonny Olsson
(❁´◡`❁)
Om Berg och Småländska författare.
Jag har flera smultronställen i Småland som jag försöker besöka, helst varje år. Ett är Gränna där jag växte upp och där jag besöker min brors grav – Karl-Gunnar blev bara 19 år. Ett annat är Berg där jag är född och tillbringade mina första 9 månader. Efter min fars pensionering flyttade mina föräldrar tillbaka dit och jag och min familj var där ofta.
Bergs kyrkby är en liten by mellan Växjö och Lammhult. Där fanns förr skola, mejeri och två affärer som nu är stängda sedan länge. Man kyrkan och sockenstugan står kvar, liksom Bergs herrgård. I socknen finns det flera sådana byar, vackra små sjöar och en hel del fornminnen.
Thage G Petersson, den socialdemokratiske ministern och talmannen som gästade Gillet en Smålandsafton för några år sedan kommer från Berg och har skrivit en bok med titeln Resan till Berg.
Viktor Rydberg och Elin Wägner är två stora Småländska författare med anknytning till Berg.
Viktor Rydberg, född i Jönköping, var en tid informator på Bergs Herrgård och skrev, inspirerad av naturen där boken om den vackra zigenarflickan Singoalla och riddar Erland Månesköld. Vid Hultaklints utsiktsplats vid Lädjasjön kan man besöka Singoallas grotta.
Elin Wägner föddes i Lund men hade släktingar i Berg och hade en särskild kärlek till trakten efter att ha varit konfirmand där hos sin morfar prosten Eckerdal som var min fars chef i hans första församling. Hon flyttade redan som 41-åring dit , byggde ett litet hus, Lilla Björka där hon fortsatte att skriva. Elin Wägner var en märklig kvinna som var före sin tid, pacifist, kvinnosakskämpe, en av grundarna av Rädda Barnen m.m. Sina ideer utvecklade hon i böcker som Tusen år i Småland, Pennskaftet, Norrtullsligan m.m. Llilla Björka är nu ett museum som man kan besöka efter kontakt med Elin Wägner stiftelsen. Vill man veta mer om henne kan man läsa Ullrika Knutssons biografi ”Den besvärliga Elin Wägner” eller besöka Elin Wägner sällskapets hemsida på nätet.
Vi har inte kunnat ha några aktiviteter i Gillet en tid p.g.a. pandemin, man att drömma är tillåtet. Kanske kan vi någon gång tillsammans i Gillet besöka Gränna eller Berg eller ha en Smålandsafton om Elin Wägner med Ulrika Knutsson. Ingen vet vad framtiden har i sitt sköte.
Ingemar Turesson
(❁´◡`❁)
Från Smålands Nation till Smålands Gille.
Arne Fälth
Jag var med och startade Smålands Nation i Göteborg och satt i styrelsen några år. De som hade tid med ett sådant styrelseuppdrag var läkarstuderande som gjorde tjänst på Sahlgrenska. Jag gick på handelshögskolan och var betydligt mer stressad. Inför en tentamen i nationalekonomi isolerade jag mig och drog ur telefonjacket. Då fick jag kallelse till extra styrelsemöte per telegram. Jag blev vettskrämd och trodde att någon anhörig dött.
Vi hyrde ett sinnessjukhus som kårlokaler. Det låg på St Sigfrids plan i Örgryte. Det fanns inga patienter men väl madrasserade celler för blivande berusade studenter. Festerna vi ordnade slutade i bland med grötfrukost klockan 9.00 och då plockade vi ut de trötta ur cellerna.
Tomt hus alltså. Jag blev prokurator vilket innebar vice ordförande och tog på mig uppdraget att fylla huset med möbler och husgeråd. Vi skrev ett tiggarbrev men vi hade ingen garant för det hela. ”Olof Palme sitter i första kammaren för Jönköpings län” sa någon på ett möte. Han kanske kan skriva under brevet? På den tiden fanns ju inga mobiltelefoner men väl en telefonkiosk ute på gården. ”Ge mig alla enkronor ni har” sa jag ”så ska jag gå ut och ringa Olof. Ok, jag ringde och Lisbeth svarade genast från deras radhus i Vällingby. Jag fick framföra mitt ärende till Olof och vips var saken klar.
Jag gjorde en veckas rundresa i Småland och samlade in allt som behövdes för det stora huset, från minsta snapsglas till största ölglas. Mattor och möbler i massor. På Ekenäs glasbruk frågade en kvinna hur denna jätteleverans skulle betalas. Det är en gåva sa jag. Kvinnan såg förfärad ut.
Smålands Nation blev ett populärt nöjesställe i Göteborg. Vi ordnade baler, danser och sittningar. Kanske det var där jag grundlade min gikt. Favoritdrycken var Pripps Blå som då var ett starköl.
Efter några år såldes tomten till Sovjet och blev konsulat. Smålands Nation tvingades flytta. Från sinnessjuka till festande smålänningar till ryska spioner och agenter. Nu är tomten ockuperad av ryska konsulatet. Där sitter kanske efterträdare till KGB och blandar gifter med betydligt snabbare verkan än Pripps Blå.
Till Smålands Gille i Malmö kom jag med min fru Gudrun i slutet på 70-talet. Vårfest i Hantverkshuset i Limhamn. En smålänning från Älmhult värvade oss. Vi började med drinkar i hans hus i närheten. Festen blev fantastisk. Högtidsklädsel och dans. Tjo och tjim. Nästan som på Smålands Nation i Göteborg. Mitt emot mig vid middagsbordet satt en vacker kvinna. Som Anita Ekberg i unga år. Hennes man sprang hela tiden runt och köpte lotter medan jag dansade med hans fru. Han vann hela tiden. ”Oj vad din man vinner mycket” sa jag till skönheten. ”Ja, men jag tror döu haur töur i karlek,” sa kvinnan på sitt breda malmömål. Hon var konstant osams med sin man under hela kvällen men vän med mig.
Det blev inte så mycket mer med Smålands Gille den gången men vi kom igen lite senare i livet och jag blev till och med ordförande under ett år.
Nästa år ska vi ha 100-årsjubileum. Styrelsen arbetar febrilt med denna stora fest. Frågan är ständigt ”hur många kommer?” Vi måste bli minst 100 personer för att det ska se vettigt ut i den stora Knutssalen på Malmö Rådhus. Kanske denna fest kan bli början på en föryngring om alla försöker ta med sina ungdomar i 40-60-årsåldern. Då kanske vi så småningom kan börja dansa igen?
Det vore jätteroligt om du svarar på detta inlägg och berättar hur du ser på Smålands Gilles framtid.
Arne Fälth
(❁´◡`❁)
En vecka i spindlar och dödskallars tid.
En berättelse om spindlar
Jag har just läst en bok av en engelsk världsomseglare som hette Tristan Jones. Boken heter ”En otrolig seglats” och jag har läst den 5 gånger tidigare. Idén gick ut på att segla på världens lägst belägna sjö och på världens högst belägna. Sjöresan utgick från England.
De mest dramatiska händelserna utspelade sig i Sydamerikas djungler på väg från Titicacasjön på Paranafloden ner till atlantkusten. Sista etappen var mycket plågsam eftersom en spindel hade bitit ett hål i huden på ovansidan av Tristans hand och krupit in. Den tänkte bo där i nio månader och var försedd med en giftblåsa som vid läckage omedelbart skulle förorsaka Tristans död. Handen svullande upp och blev ”stor som en kokosnöt”
När jag var färdig med boken låg jag länge och funderade på innehållet och betraktade en spindel som satt i taket rakt ovanför mig. Den satt och tittade på mig och det dröjde inte länge förrän vi kände oss som kompisar. Mina tankar gick till en hydda uppe i bergen i Filippinerna där jag plötsligt såg en spindel med storlek som en tångkrabba sakta spinna sig ner mot mitt ansikte. Den gången hoppade jag upp ur sängen och lyckades kasta ut den ur hyddan.
Efter några dagar började det klia i vänster ljumske och någon natt senare upptäckte jag en invärtes böld med en jätteinflammation i olika färger. Efter en timmas väntan i telefon kom jag fram till en näbbig sjuksköterska på 1177. Hon var inte alls trevlig och hänvisade mig till vårdcentralen följande morgon. ”I din ålder klarar du inte att vänta tio timmar på akuten”, sa hon till sist och önskade mig god natt.
Nästa dag möttes jag av en alldeles underbar kvinnlig läkare på vårdcentralen i Höllviken. Hon konstaterade snabbt att jag hade en långt gången hårsäcksinflammation, hemsk att titta på, men helt ofarlig.
Jag fick två alternativ. Att sätta kniven i bölden eller att låta den vara tills vidare. ”Om du är helt säker på vad det är så skär” sa jag, väl medveten om vad som skulle hänt Tristan om hans böld hade blivit uppskuren.
Allt gick bra. Efter operationen utan bedövning frågade jag läkaren om hon kunde gissa vad jag hade trott det var. ”Cancer” blev svaret. Jag vågade inte berätta vad jag fantiserat om utan svarade ”spindelbett.” Vi skrattade gott trots att hon inte fått veta hela sanningen om vad jag trott. Jag frågade henne hur hon kunde vara så glad. ”Det är min turdag” svarade hon. ”Jag älskar att sätta kniven i bölder”.
Tristan blev av med sin spindel. En god vän till mig berättade att hennes syster höll på att översätta boken till thailändska. Tristan hade bara ett ben. Diabetes hade tagit det andra. Nästa gång min vän pratade om Tristan hade kirurgerna tagit även det andra benet. Nu är denna enastående äventyrare död.
(❁´◡`❁)
Järnvägar och Alf Henriksson
Där jag växte upp i Gränna fanns ingen järnväg och det blir nog ingen i framtiden heller.
Stambanan går längre österut förbi Jönköping, där järnvägen skiljer staden från Vättern innan den svänger av från stranden. Om man frågar om vägen kan man få svaret ” det är bara att fortsätta till undergången och sedan ta till höger”
Man gjorde försök att ansluta Jönköping till stambanan via Gripenberg men den smalspåriga banan kom endast till Vireda och blev aldrig färdigbyggd, Om detta skrev Huskvarnas store son Alf Henriksson, han som skrev dagsverser i DN, en dikt som jag bevarat i minnet.
Läs och njut och känn igen namnen, i varje fall om ni kommer från det hörnet av Småland,
Ingemar
Barnen i Rosendala
o myt och mysterium
drömde sig stundom till Gripenberg
hinsides tid och rum
Till Amerika gick det att resa
till Brötjemark även så
men det adligt klingande Gripenberg
kunde ingen nå
Dit var det aldrig som Sven Hedin
genom öknar och bergskedjor for
mot Gissebo frustade ånghästen upp
men världen var likväl stor
Och vi foro till skolan på glänsande spår
i de tidiga morgnarnas ljus
och vår frustande ånghäst var gammal av år
när den höll framför Unions hus
Och vi reste på bänkar i gulbetsad ton
utmed vagnarnas sidor i rad
mot det avlägsna Sanna till Östra Station
i de tändande stickornas stad
Ingemar Turesson
(❁´◡`❁)
På lingonröda tuvor…..
Av Ivan Arvidsson
I mitten av september tillbringade min goda vän Marianne och jag ett veckoslut i sydvästra Småland. Vårt ärende var att uppvakta min bror på 85-årsdagen. Han är bosatt i glesbygd med några danska sommartorpare och vidsträckta skogsarealer som närmaste grannar. Vi blev väl mottagna och rikligt trakterade,bl.a. åt vi stekt gös på fiskrestaurangen Tiraholm vid Bolmen. De som var med på Gillets resa dit för några år sedan kan säkert intyga att gösen var delikat. För oss storstadsbor är ju strövtåg i skogen ett måste, i synnerhet när det är svamp- och lingontid. Vi kunde notera en mycket god tillgång på lingon. I soliga gläntor lyste detta skogens röda guld och vi kunde konstatera att lingon växer på tuvor. Jag tänkte att upphovsmannen till Flickorna i Småland måste ha fått inspiration i lingonskogen. Dock såg vi inga flickor i skogen. Så hur fick han ihop det? Vem var han? För att bringa ljus i saken satte jag mig vid datorn och började min undersökning. Upphovsmän till Flickorna i Småland var Karl Williams, lantbrukarson och född i Hamneda socken 5/11 1881. Han var journalist och skrev en lång rad bygdeberättelse, utvandrade till USA 1904 men återvände till Sverige efter fyra år. Han skrev under pseudonymen Kalle i Dalen. Enligt Turistföreningens årsbok 1968 fick Kalle inspiration till Flickorna i Småland när han var på väg till en fest i Torpa och fick punktering på sin cykel. När han stod vid vägkanten och lagade slangen kom tre flickor gående på vägen. Detta skall ha inträffat sommaren 1912 så han kan knappast ha sett de lingonröda tuvorna samtidigt med flickorna men resultatet blev ju bra.
Karl Williams avled 18/5 1947
Musiken till Flickorna i Småland skrevs av kapellmästaren Fridolf Lundberg och blev en av hans mest kända kompositioner. Därutöver har han inte gjort något djupare avtryck i annalerna. Han föddes 1867 och avled 1924.
Vi fick både lingon och kantareller med oss hem. Lingonsylt och olika anrättningar med svamp har senare i höst påmint om ett angenämt veckoslut i Småland. Andra händelser 1912 utöver tillkomsten av Flickorna i Småland: Sommarolympiaden i Stockholm och det ”osänkbara” passagerarfartyget Titanics under gång i nordatlanten . Om detta har andra berättat så jag slutar här och tackar för ordet/Ivan Arvidsson
Släkten är bäst! Skrivet av Sonny Olsson
Sture hade hastigt blivit ensam. Hans fru lämnade jordelivet alldeles för ung. Hon blev bara 43 och några månader. Sedan vardagen efter allt sorgarbete, bouppteckning flyttning till mindre lägenhet med mera infunnit sig sa han till Robban parets ende son. ” Kan vi inte åka till Mallorca ett par veckor och koppla av?” ”Malåkra” menar Du. ” Why not!” Vissa skåningar såg platsen som ett utskott till Skåne. Men de språkkunninga vet ju mycket väl att dubbel l uttalas lj. Visserligen finns det ju en hel del platser som Uppåkra, Glimåkra, mm. Nu är det inte så att ortnamn som slutar på åkra endast är Skåne förunnat. Det lär finnas 103 platser i hela Sverige med den kombinationen. Nåja de båda gav sig iväg. En arbetskamrat till Sture körde dem till Kastrup.
”Rom o cola” ska jag ha vad vill Du ha Robban?”
”En Gt passar bra”
”Beställ det av flygvärdinnan. ” Hon är strax här.” Efter några timmar var det dags för att möta de varma ljumma vindarna. Härlig kväll! Ett dubbelrum blev de hänvisade till efter diverse väntan. Sömniga och glada i håg lutade de sig tillbaka. Sture snarkade högt efter ett par sekunder medan Robban gick ut och kollade läget.
Bara efter ett par hundra meter kunde han i månskenet gå ner till vattnet och känna den mjuka sanden och gå ut ett par steg i Medelhavet.
Dagarna tillbringades på rygg i solen vid hotellet och eftermiddagarna vid stranden. ” Det här duger inte”, sa Robban. ” Vi får gå ut en kväll och dansa”.
” Det skulle vi kunna göra,” svarade Sture. Efter intagen kvällsmåltid sökte de båda upp ett lämpligt ställe. ” Svensktoppsband med svenska musiker! Här går vi in farsan . Låt oss se vad de kan vara.” Dansgolvet var en rotunda på c:a 50 kvadratmeter. De båda satte sig vid sidan av dansgolvet. Robban spanade in olika tänkbara danspartners.
”Farsan kolla läget tvärs över på andra sidan! Nej inte där mer till höger! Jag bjuder upp den unga flickan. Hon ser ganska ensam ut.” Robban rätar upp sig ordnar till sin fina sommarkavaj och går fram till den ensamma damen. ”Säg får jag lov till en dans?”
”Hemskt gärna ”, får han till svar. ” Vad kan en sådan ensam flicka fördriva tiden med här nere så långt från Sverige?”
”Jag är inte ensam. Morsan kommer snart. Hon skulle bara stryka till sin klänning. Den hade blivit en aning rynkig i resväskan. ” ” Solar och badar ni hela dagarna?” ” Självklart det är därför vi är här.”
Robban försökte så gott han kunde att hålla igång samtalet och plötsligt var dansen slut. ”Men vem är du tillsammans med, är det brorsan?” ” Nej”, svarar Robban ”det är farsan min.” ” Så rak och fin hållning inte ens gråhårig ! Jag såg när ni kom, vilken fint steg han har och fina rörelser. Intressant! Morsan har kommit. Kan vi inte sitta tillsamman vid samma bord?” ”Why not!” var Robbans ständiga svar i vissa situationer. Dottern vinkade till sig mamman och plötsligt satt de fyra vid samma bord.
” Hej kypar´n kan vi få in fyra moskitos.” säger Sture med lite högre röst.
”Si senior quatro mosquitoes. Momento!”
”De förstår vad man säger” säger Sture.
”Det heter väl inte Malåkra för inte” måste sonen tillägga. Äpplet faller inte så långt från trädet. Det stämmer dåligt när det gäller Robban och hans far. Robban hade mer ett knubbigt utseende och jämn-tjock figur. Som barn kallade man honom tummen.
”Ni förstår mina damer. Jag har ofta gnällt på Robban om hans figur. Jag fick belägg för mitt påstå-ende när vi härom veckan badade bastu. En liten pojke med sin pappa kommer in. Den lille står och tittar sig omkring och plötsligt faller blicken på Robban.”
” Pappa titta på honom däruppe. Han ser precis ut som mamma!”
”Inte visste jag att hon hade hår på bröstet”, inflikar Robban för att får slut på det besvärande samtalet. ”Men du farsan! Jag vet en som snubblade på sin joggingrunda och fick stora skrapsår på sina handflator. Vad sägs om det?”
”Kan vi få presentera oss” , bröt mamman in. ”Jag heter Britt-Marie och min dotter Julia.”
”Ja vi är också släkt Robban och jag ”, säger Sture och sträcker upp sig.
”Kom igen – du är ju min farsa Sture och jag heter Robert”, svara sonen.
De sitter och pratar om svenskar de har träffat och andra dagliga händelser. Plötsligt upptäcker Robban en ljusglimt i Britt – Maries ögon. Hon ser bra ut ! De börjar språka mer och mer intensivt medan Julia och Sture roar sig i dansens virvlar. Britt -Marie ser verkligen bra ut! Inget snack om saken! När kvällen var slut hade två nya par bildats.
De badade simmade solade tillsammans och hade kul i största allmänhet de resterande dagarna av semestern . När de kom hem fortsatte umgänget att flöda. Julia och Sture på sitt håll och Brittmari och Robban på sitt.. Det är så mycket som händer i veckan med föreningsliv av olika sorter. Sedan behöver man tiden över helgen att vila upp sig på. En kväll stod Robban och diskade efter kvällens måltid. Då sjöng han sin favoritsång som han ofta gjorde som barn :
”För hon har blommor i sitt hår
som bara jag kan se
Hon somnar nära mig på natten
Vaknar likadant
Och hon har blommor i sitt hår
Som bara jag kan se.”
Anders Glennmark har skrivit den och var Robban favoritmelodi. Han sjöng den ofta.
Robban var Stenbock. Ni vet sådana där människor som står med båda fötterna på jorden. Han hade också en slant över till att köpa ett litet hus med trädgård. Kineserna firar varje år månens dag. Det är den dag då månen är står närmast jorden och visar störst bild. Man går då ut dricker te och äter mån-kakor. Idag är en sådan dag. I det begynnande fullmånskenet sitter Robban och Britt- Marie hopkrupna i en hammock. Ett brustet förhållande hade Robban varit med om. Nu hade han fått ny luft under vingarna .Britt-Marie lutar sig mot Robbans axel varvid han stämmer upp en gammal melodi som Anders & Lotta Engbergs orkester tagit upp på senare år:
När Du vilar i min famn
och viskar ömt mitt namn
i rosenrött jag drömmer.
Kärleken som mig flytt,
du skänker mig på nytt
och sorgerna